Clear the clutter
Bara en kort förklaring...
Jag hade många anledningar, och har fortfarande.
Det enklaste är dock: jag var inte redo, varför ska jag skriva ut om mitt liv till internet? nej, det var bara en stunds uppmärkssamhetssug som fick mig att börja. Så jag slutade och lovade mig själv att inte skriva på bloggen igen innan jag vuxit tillräckligt för att kunna avsluta det ordentligt.
Och visst har jag arbetat på mitt inre. Mitt liv är fortfarande ett endaste stort "kontroll", men panikångesten är borta och livet känns ljusare på många sätt.
Mörka stunder har härdat mig. Som tvångsinläggningen för tre månader sedan som inte lät mig le förrän en månad senare,då jag gick ut i solen och knappt kunde se pågrund av allt mörker som hade kvävt mig där inne.
Men om jag inte hade varit där och gråtit mig till sömns varenda kväll hade jag aldrig kunnat hålla min vikt, vilket jag nu gör för första gången på två och ett halvt år.
Mina tvångstankar har dragit mig till botten många gånger, men nu vet jag hur jag kan kontrollera dem på ett sätt där också.
Skolan... det är utom min tankesbana just nu. Det viktigaste måste vara att undvika tvångsinläggning i helvetet igen.
Och min strategi; små steg i taget. Dessutom har jag hittat min tro på andligheten. Jag vet att jag inte är ensam och livet ter sig precis så som man har planerat. För att utvecklas. För att få kunskap. Och för att finna vad som menas med äkta hälsa.
Down the road again
Kära blogg.
Idag var jag till skolan för första gången på över 1 månad.
Jag gick till bussen med enkla steg och trots att mina tvångstankar nästan tog kål på mig i morse kände jag mig ganska glad, och framförallt lättat, när jag steg ut i den friska luften och såg den blå himlen le över mig. Wow, det kanske kommer bli en bra dag.
Dock kan jag nu, när jag sitter här och lider, inte säga att min magkänsla stämde.
Ångest, ångest och åter ångest. Hela dagen tuggade den inom mig som en hungrig varg. Jag kände verkligen för att skära mig. Bara få bort allt det onda inom mig och tänka på något annat.
Jag höll dock ut hela dagen, trots att det hela tiden dök upp olika situationer som fick vargen inom mig att bli galen.
Jag kom hem. Till friden trodde jag, men nej, för alla de där jobbiga situationerna satt fastnaglade i mitt huvud och jag vet att de kommer stanna kvar länge. Så imorgon blir det trots allt ingen skola för mig. Det var verkligen trevligt att träffa alla klasskamrater och lärare , men det är alltså för påfrestande för mig och om jag ska kunna fortsätta äta... ja, då måste jag ta till med hårdhandskarna. Låt mig förklara mitt begär för att gå ner i vikt med en dikt.
Jag är inte lycklig, jag är inte glad
Och jag vill inte vända blad
Jag vill göra nästan tvärtom
Även fast jag vet att det är sjukdomen som lockar med ordet "kom"
Hos mig får du äta så lite du känner för
Så lite att du kanske tillochmed dör
Tänk så tillfredsställande det skulle vara
Att känna allt mer ben uppenbara
Kylan som sprider sig ut till varje tå
Och alla andra skulle bara kunna se på
Hur du sakta skulle tyna bort
Ditt liv skulle bli så underbart kort
När livet ger med sig lite
Jag kan med glädje säga att jag mådde ganska okej igår. Mamma och jag satte oss i bilen för att fara vår väg till Jönköping, vilken det i sig är en uppsluppenhet.
När vi en timme senare satt och väntade på att psykologen skulle ta med oss till tortyrrummet ringde min syster, som med sina positiva ord gav mig en lättsam och glad inställning till dagen. Lite hopp. Det där mötet kan vi hoppa över, för det stör bara det roliga med dagen. Vi åkte därefter dock vidare till A6 och visst gick tiden snabbare där. Solen sken och helt plötsligt fick jag en sorts ingivelse. Vips hade jag mina alldeles första klackskor i handen. Med ett lite lättare hjärta drog jag med mig mamma till parfymbutiken där jag länge stod och lät mig försvinna i ett moln av chanels underbara dofter. Jag besökte 1950 talets goda sidor och kände mig som en vacker dam med hatt och handskar, och, såklart, chanel parfym.
Dock kände jag ett sting av besvikelse varje gång jag gick förbi en spegel. Stora människor verkade finnas överallt och det luktade mat i hela huset. Så det var med både sorg och glädje som jag slängde in de nya köpen i baksäten på våran saab och åkte hem.
...
Ingen kan förstå mig och ingen kan hjälpa mig. Jag trevar runt och ropar i ett konstant mörker men ingen hör. Ingen vill lyssna.
Ångesten är det enda som håller mig sällskap, dock gör den mig ondare. Den river upp min kropp och själ och låter mig hjälplös ligga på marken för att dö en långsam död.
Jag hatar, jag gråter, jag dör...
Je ne comprend pas
Nu är det tisdag igen och ännu en dag att vakna upp till. Det första man hör är mamma prata i telefon med sin kusin, på franska då, omedveten om att jag faktiskt kan förstå lite av vad hon säger. Pauline och Roland hade tänkt åka bil ner igenom Frankrike i sommar ner till er... blablabla... Men det är inte möjligt... blablabla... hon har redan tagit bort osten på mackorna... blablabla... hon kommer sluta äta... blablabla
Jag har varken lust eller ork att förklrar hur jag känner. Istället låter jag en dikt föra min talan. Var snäll och bortse från allt det dåliga i den. Jag är knappast proffs på det här.
Jag kanske verkar glad, jag kanske verkar nöjd
Men inom mig ruvar en sorg som gör mig väldigt böjd
En sorg som aldrig lättar, en sorg som aldrig flyr
Och som har bestämt sig för att stanna
Längre än tills morgonen gryr
Jag försöker se ett hopp
Slutet på detta anskrämliga lopp
Men mörkret har trängt in mig i ett hörn
Nu går det bara att hoppas, tro och be en bön
Söndagdensjundemarstvåtusentio
Some fresh air will do you good...
Tack och lov att DBSK räddar denna dagen från att snigla sig fram runt jorden innnan kvällen kommer.
Du behöver: dator, internet
Tiden går: snabbt
Måendet går: upp
DBSK står inte för De Bästa Sötaste Koreanerna. Men det kunde ju likaväl har varit så :)
Tankeskildring
Tack och lov blev det en tur till Värnamo vilket fick mina jobbiga tankar att ta en fikapaus och istället ägna sig åt att titta på kläder (och bilar, med begär från pappa). Ibland kände de dock för att hoppa fram, som när en stor människa gick förbi. Herregud, du kommer att bli så! Eller när en smal människa gick förbi. Åhh, jag vill också vara så smal!
Solen sken och jag tror faktiskt jag har en lättare form av vårdeprission. Jag hatar det. Den varma solen i den kalla luften, lukterna, ljuset...
Men det är väl sånt man får stå ut med, precis som allt annat.
Kort sagt har dagen iallafall gått snabbt, något som jag desperat försöker eftersträva intill den sekund jag lägger mig ner i sängen och ska sova.
Nu blir det iallafall att döda en timme genom att lyssna på franska radiokanalen Nostalgie och drömma mig bort till ett bättre liv.
Kan passa på att visa min nya kappa. Grön och skön.
Att leva eller att inte leva...
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva det. Men på något sätt behöver mina känslor komma ut.
Så ursäkta mig om det här låter skit. Eller om jag inte skriver passande saker. Men då får ni väl sluta läsa, för jag är trött på att tänka på vad andra tycker hela tiden. Här får ni höra mina tankar. That's it.
Idag såg jag en väldigt smal människa och det stack till i mitt hjärta. Inte av sorg för hur dåligt den människan förmodligen mår. Nej, utav avund. Utav begär. Hela jag trånar ju efter att få känna höftbenen sticka ut, att få se vågens siffror peka neråt och att känna den kroniska kylan spridas i min utmärglade kropp. Inte en sekund kan jag tänka på mitt liv som normalviktig.
Nu sitter jag här vid datorn och det känns som att hela jag bara sväller. Vill jag ha det så här? Vill jag verkligen inte ha ett vanligt liv? Nej, för jag är feg och ful och korkad. Och jag vill verkligen, verkligen vara smal.
Det går inte ens att bläddra i en modekatalog längre innan det gör så ont inom mig att jag får tårar i ögonen.
Jag har varit så smal som dem, tänker jag, men det är jag inte längre. Jag är tjock.
Jag är arg på mamma och pappa för att de inte tog några bilder på mig när jag var tvångsinläggningssmal. Verkligen jätte, super arg. För jag vill kunna titta på dem bilderna och kunna glädjas åt att jag iallafall har varit så. Men nu finns det inga minnen och inga bevis. Kan jag verkligen ha anorexi?
Det känns som att jag står mitt i en stor skog och jag vet inte vilken väg som leder ut... Allting känns bara så meningslöst.
