Bara en kort förklaring...
Helt abrupt slutade min knappt påbörjade blogg.
Jag hade många anledningar, och har fortfarande.
Det enklaste är dock: jag var inte redo, varför ska jag skriva ut om mitt liv till internet? nej, det var bara en stunds uppmärkssamhetssug som fick mig att börja. Så jag slutade och lovade mig själv att inte skriva på bloggen igen innan jag vuxit tillräckligt för att kunna avsluta det ordentligt.
Och visst har jag arbetat på mitt inre. Mitt liv är fortfarande ett endaste stort "kontroll", men panikångesten är borta och livet känns ljusare på många sätt.
Mörka stunder har härdat mig. Som tvångsinläggningen för tre månader sedan som inte lät mig le förrän en månad senare,då jag gick ut i solen och knappt kunde se pågrund av allt mörker som hade kvävt mig där inne.
Men om jag inte hade varit där och gråtit mig till sömns varenda kväll hade jag aldrig kunnat hålla min vikt, vilket jag nu gör för första gången på två och ett halvt år.
Mina tvångstankar har dragit mig till botten många gånger, men nu vet jag hur jag kan kontrollera dem på ett sätt där också.
Skolan... det är utom min tankesbana just nu. Det viktigaste måste vara att undvika tvångsinläggning i helvetet igen.
Och min strategi; små steg i taget. Dessutom har jag hittat min tro på andligheten. Jag vet att jag inte är ensam och livet ter sig precis så som man har planerat. För att utvecklas. För att få kunskap. Och för att finna vad som menas med äkta hälsa.
Jag hade många anledningar, och har fortfarande.
Det enklaste är dock: jag var inte redo, varför ska jag skriva ut om mitt liv till internet? nej, det var bara en stunds uppmärkssamhetssug som fick mig att börja. Så jag slutade och lovade mig själv att inte skriva på bloggen igen innan jag vuxit tillräckligt för att kunna avsluta det ordentligt.
Och visst har jag arbetat på mitt inre. Mitt liv är fortfarande ett endaste stort "kontroll", men panikångesten är borta och livet känns ljusare på många sätt.
Mörka stunder har härdat mig. Som tvångsinläggningen för tre månader sedan som inte lät mig le förrän en månad senare,då jag gick ut i solen och knappt kunde se pågrund av allt mörker som hade kvävt mig där inne.
Men om jag inte hade varit där och gråtit mig till sömns varenda kväll hade jag aldrig kunnat hålla min vikt, vilket jag nu gör för första gången på två och ett halvt år.
Mina tvångstankar har dragit mig till botten många gånger, men nu vet jag hur jag kan kontrollera dem på ett sätt där också.
Skolan... det är utom min tankesbana just nu. Det viktigaste måste vara att undvika tvångsinläggning i helvetet igen.
Och min strategi; små steg i taget. Dessutom har jag hittat min tro på andligheten. Jag vet att jag inte är ensam och livet ter sig precis så som man har planerat. För att utvecklas. För att få kunskap. Och för att finna vad som menas med äkta hälsa.
