Down the road again
Kära blogg.
Idag var jag till skolan för första gången på över 1 månad.
Jag gick till bussen med enkla steg och trots att mina tvångstankar nästan tog kål på mig i morse kände jag mig ganska glad, och framförallt lättat, när jag steg ut i den friska luften och såg den blå himlen le över mig. Wow, det kanske kommer bli en bra dag.
Dock kan jag nu, när jag sitter här och lider, inte säga att min magkänsla stämde.
Ångest, ångest och åter ångest. Hela dagen tuggade den inom mig som en hungrig varg. Jag kände verkligen för att skära mig. Bara få bort allt det onda inom mig och tänka på något annat.
Jag höll dock ut hela dagen, trots att det hela tiden dök upp olika situationer som fick vargen inom mig att bli galen.
Jag kom hem. Till friden trodde jag, men nej, för alla de där jobbiga situationerna satt fastnaglade i mitt huvud och jag vet att de kommer stanna kvar länge. Så imorgon blir det trots allt ingen skola för mig. Det var verkligen trevligt att träffa alla klasskamrater och lärare , men det är alltså för påfrestande för mig och om jag ska kunna fortsätta äta... ja, då måste jag ta till med hårdhandskarna. Låt mig förklara mitt begär för att gå ner i vikt med en dikt.
Jag är inte lycklig, jag är inte glad
Och jag vill inte vända blad
Jag vill göra nästan tvärtom
Även fast jag vet att det är sjukdomen som lockar med ordet "kom"
Hos mig får du äta så lite du känner för
Så lite att du kanske tillochmed dör
Tänk så tillfredsställande det skulle vara
Att känna allt mer ben uppenbara
Kylan som sprider sig ut till varje tå
Och alla andra skulle bara kunna se på
Hur du sakta skulle tyna bort
Ditt liv skulle bli så underbart kort
dikten skulle kunna ha kommit ifrån mig, pricksäkert så otroligt träffande (och det är någonting dåligt, otroligt dåligt, då ingen, INGEN, är värd att må såhär)
vem är du främling? (oh ja, jag är sådär översjukligt nyfiken på allt och alla)
överleva ska vi dock, på något sätt. det måste gå, eller hur?
Det här kommer bli det svåraste du någonsin kommer att gå igenom, men du måste klara det, för din egen skull, för min och alla andras skull. Du måste vara stark. Jag tror på dig <3
heey Paulin det var jätte kul å ha dej i skolan igen.... du är en helt underbar tjej.
svar; åh, nu blev jag lite smått avundsjuk på dig trots att du inte kan ett ord franska. halvfransk. underbart! (jag är mest bara wannabehalvfransk eller wannabenågontingannatänhelsvensk)
och du är så värd de fina orden så, du har verkligen känsla för orden. har du sockerdricka månne tro? (om din första tanke är sockerdricka som läsken sockerdricka så behöver du icke bry dig om den här frågan)
Nåväl, vem är jag då?
Ja. du. Jag vet inte riktigt vem jag är, inte utan den här sjukdomen, inte utan vetskapen om att jag är helvetiskt grym på att spy, inte utan synliga bröstben, och det skrämmer mig som inihelvete. jag har helt enkelt tappat bort mig själv, men förutom det så är jag väl en loppis- och teberoende filmnörd som tycker att barfotaregn är det vackraste ordet som finns.
Besök gärna min blogg:)
Åh! Du har en blogg, vad kul! Eller ja, det är kul när du skriver om din gröna kappa och att du har varit och shoppat och om DBSK och allt du blir glad över. Resten är ju inte det minsta roligt egentligen, men det är fint att du kan vara öppen med allt. Keep up, fining!
Tycker det är ganska hemskt att se att andra människor (typ, "Anonym") länkar till viktnedgångsbloggar i din blogg. Det sista du behöver är tips för att gå ner i vikt.
Puss!
jag tänker på dej, pau ♥
och du är jättefin. Jag tycker du är jättefin, och har alltid tyckt att du är jättefin.
