ssilence

Nu är det tisdag igen och ännu en dag att vakna upp till. Det första man hör är mamma prata i telefon med sin kusin, på franska då, omedveten om att jag faktiskt kan förstå lite av vad hon säger. Pauline och Roland hade tänkt åka bil ner igenom Frankrike i sommar ner till er... blablabla... Men det är inte möjligt... blablabla... hon har redan tagit bort osten på mackorna... blablabla... hon kommer sluta äta... blablabla

Jag har varken lust eller ork att förklrar hur jag känner. Istället låter jag en dikt föra min talan. Var snäll och bortse från allt det dåliga i den. Jag är knappast proffs på det här.

Jag kanske verkar glad, jag kanske verkar nöjd
Men inom mig ruvar en sorg som gör mig väldigt böjd
En sorg som aldrig lättar, en sorg som aldrig flyr
Och som har bestämt sig för att stanna
Längre än tills morgonen gryr
Jag försöker se ett hopp
Slutet på detta anskrämliga lopp
Men mörkret har trängt in mig i ett hörn
Nu går det bara att hoppas, tro och be en bön